Ett litet inlägg av tristess kan tyckas, och till en del är det nog sant. Jag sitter här i blåsoffan och vilar magen för att slippa illamåendet, trots knaprandet av tabletter. Jag antar att det är dags att stressa ner nu. Tre veckor kvar till Emil och jag bilar ner till västkusten och farmors lilla stuga i Slävvik, och förhoppningsvis hittar jag något slags lugn där som ligger i ett par veckor allafall. Min kära kusinvitamin skrev en liten kludd i inlägget nedanför och tipsade mig om en sova-hela-natten-skiva, och om det funkar så mår nog min mage bättre så småningom också :)
Mitt finaste sällskap för tillfället är Pocahontas, och resen av sällskapet består av en familj på nedervåningen och ett par lite för hårda kuddar. Inte för att jag klagar! Jag tycker förövrigt att John Smith är en riktig liten fjant. En charmknutte som inte vågar visa sig skadad/rädd/ledsen/sårad för att han är rädd att förlora sin manlighet. Fegis!  "Jag har klarat mig ur värre knipor än den här... Inte för att jag kan komma på någon nu men" - dåligt John, dåligt!
Slut klaga, nu ska jag gå och njuta av en enligt mig välförtjänt dusch!