Nu var det avklarat! Den första av Oss är förlovad och lycklig. Grattis Ida och Martin :)! Vi har haft många diskussioner om hur totalt ofantligt korkat (enligt Oss då) det är att förlova sig tidigt, men tre år är inte så tidigt och känner man att det är helt kanon och allt är rätt så finns det väl ingen anledning till att låta bli? Speciellt inte p.g.a. våra åsikter som har vuxit med åren då vi vant oss vi dom och faktiskt sett många på nära håll som misslyckats. Jag tycker fortfarande att det är korkat att förlova sig efter tre veckor, det gör jag verkligen. Hur negativ jag än har låtit och varit mot alla dessa ringar så är jag glad för deras skull. Nu längtar jag massor efter ett samtal från en viss Jenny som kan säga att hon fått en bebis och berätta om det är en Astrid eller en Tommy! Det är mindre än 2 veckor kvar nu och jag är helspänd. Stor som ett hus är hon också, med en hur fin mage som helst.

Ikväll har Roosarna, minus sönerna, varit här och ätit mat, diskuterat musik och haft djupa filosoferingar om logik och vart allt egentligen började. Jag har trivts och jag tycker om dom människorna. Dom är bra! Malin gjorde oss också sällskap men skulle upp och jobba vid nio så hon försvann med vinden för några timmar sen. Hon deltog också i våran pratstund och vi kom in en bit på vår Polenresa och besöken i både Auschwitz och Birkenau. Det känns fortfarande lite skrämmande att ha varit på en så stor avrättningsplats och stirrat rätt ut över så ofantligt stora ytor där ännu fler människor fick trängas. Jag har sagt det säkert tusen gånger förr men det som verkligen berörde mig mest var inte alla stirrande fotografin längs hela korridorer av människor som tvingats dit och förstörts på alla möjliga tänkbara sätt, det var inte gaskammaren som var prydd av minnesblommor och det var inte alla skotthål i stora plakat som människor radats upp emot. Det var inte sängarna som bestod av några plankor, inte toaletterna som bara var några hål, det var inte ens alla glasmontrar där det låg glasögon, proteser, väskor och till och med människohår. Det värsta var att gå upp i trappuppgångarna, gångar som såg ut som vilken trappuppgång som helst till att börja med, och känna hur trappstegen försvann. Hur skorna sjönk ner i stora gropar efter slitna fötter som släpats upp och ner i trapporna. Det vart på något sätt mer verkligt då, för inte fasen är trappstegen i trapphus nergånga nu. Det var en känsla som jag aldrig kommer glömma, och som aldrig kommer kunna förklaras i ord. Man måste känna det själv.


Dom här glasögonen var dom som hittades vid fritagningen av Auschwitz, och ett x antal tusen hade redan gjorts av med.

Det blev mycket text av en annars ganska lugn dag. Det är ju frivilligt att läsa och har ni kommit så här långt så antar jag att ni valde att läsa det. Natten är en bra tidpunkt att skriva av sig till, och Melissa Horn gör ett jättebra jobb som orkar sjunga samma låtar om och om igen i stereon.

Men hur länge ska egentligen solen vara på semester?