Jag har verkligen suttit och funderat på varför man alltid målar grodor gröna. Dom är ju bruna!? Det är klart att jag vet att det finns gröna grodor men 1. inte i Sverige 2. dom har röda ögon 3. dom har inte riktigt samma form och storlek som våra svenska grodor. Och ändå lär man barnen från första början att grodan är ett grönt djur som låter "kvack kvack" (precis som ankorna?). Jag förstår inte riktigt vart logiken i det hela finns. Jag diskuterade lite med Sanne och Malin igår under hårfärgningen (som ägde rum ännu en gång) och Sanne sa att våra svenska grodor faktiskt är lite brungröna, att dom liksom är som någon slags mörk miltärgrön. Men visst fasen är dom mer bruna än dom är gröna!? Det går inte att komma undan. Det häftiga är ändå att barnen känner igen en groda när dom ser den, trots att den faktiskt är mer brun än grön, och bli helt till sig. Men å andra sidan så är inte små barn någon höjdare på att se skillnad på färger, så jag antar att man kan skylla på det? Helt ärligt så blir jag faktiskt en aning frustrerad av det här, och det stör mig ännu mer att jag stör mig på det också. Ond cirkel!

Nog om grodor och irritation.
Malin och jag har länge pratat om vårat Bobbycar-race som ska äga rum genom centrum. Från Folkets hus (om det inte har bytt namn ännu? Vad vet jag.) ner till Ettan. Det har väl varit på tal i ett par år sådär och känner verkligen att det är nu det borde bli av! Den här hösten. Malin, är du redo?


Är inte Björn Skifs lite underskattad?