Absolut, jag har vetat att det är hemskt, och jag har känt samma jävla känslor i mig förut, men aldrig till den här graden. Aldrig så pass mycket att jag nästintill kan känna hur jag går sönder bit för bit. Jag har aldrig hatat kärleken så mycket som jag gör, och jag hatar mina tankar och allt jag undrar över - jag får ju inga svar! Jag har bokstavligen bett om hjälp, från så många olika håll, och alla ställer upp. "Hey, that's what friends are for". Hur mycket jag än uppskattar all hjälp, allt stöttande och alla kramar jag får så mår jag inte bättre. Jag sitter fortfarande och tjuter ögonen ur mig och längtar att få rätt kram, med rätt känslor. Inget "Allt kommer att bli bra". Just nu känns det inte så, och jag vill inte höra det. Jag vill bara få ta ut all ilska och sorg på någon.. men det kallas misshandel, så det är förbjudet. Jag vet inte vad jag ska göra. När jag vaknade efter en och en halv timmas sömn trodde jag att allt hade runnit ur mig, jag var bara tom. Det ekar i mig. Ändå kan jag inte förstå att han har sagt det. Inte gjort slut. Inte tillsammans. Bara en förjävlig helvetisk paus. Från varandra. Älskar man någon så mycket som jag älskar honom så vill man inte ha någon paus. Jag vill bara vara tillsammans. Hela tiden. Jag har alltid känt att jag tycker mer om honom än han om mig, men å andra sidan är det få som är tillsammans med någon som dom ser upp till så pass mycket. Ena stunden är jag bara ledsen, och andra är jag så arg. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska kunna andas. Vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vad som förväntas av mig, eller hur länge jag ska orka vänta.  
Jag klarar inte ens av att sova med lampan släckt utan dig, Emil.

Jag vill röra om i ditt liv
på samma sätt som du gör i mitt
men jag är inte så stor så håll mig i handen och ge mig något att jobba med
för när du kramar mig vill jag i ren panik växa fast i dig och jag håller tummarna tills dom vitnar för att du ska se det själv och längta efter samma längtan som mig
men ge mig inga löften eller ens ord som du tvekar på för det blir orkan i mig och jag tycker om kaoset du skapar
men om allt går sönder behöver jag så mycket mer än din hand och jag vet jag kräver mycket och vill ge lite till
och jag har känt och du har sett att någon har lämnat för många kilon här och min rygg orkar inte gå rakt
så håll mig i handen även om det blåser, snälla.

Du orkade kanske inte stå emot alla vindar, jag klandrar dig inte jag känner mig själv, men jag är redo att springa i piskande motvind.

Vänta inte för länge bara.