Jag har vant mig vid att både jag och min syster är helt jultokiga. Det är ju ändå en av alla dom galenskaper som faktiskt är bra! Men på facebook råkade jag se en kommentar till min moder om att det var ett släktdrag att ha julpyntat minst en månad innan jul, och mamma förnekade det lite halvt och visste inte riktigt vem, vad eller varför vi döttrar är så galna i den stressiga högtid. Visst är mamma och pappa julmänniskor dom också, men när det gäller julpyntningen tror jag nästan att pappa är värre än mammi.
Hur som helst! När jag stod och bakad cornflakeskakor förut så slog det mig att vi måste vart ännu galnare förr. Varje år när det började närma sig jul (ja, jag kommer ihåg att vi tillochmed gjorde det någon gång på sommaren för att tagga upp familjen) så klippte Sanna och jag ut fotspår i papper och målade dom svarta och tejpade upp dom runt om i hela rummet till våra småsyskon och sa att Tomten redan varit där och tassat runt. Ett par gånger lämnde vi en lapp eller skattkarta också som dom fick följa och leta efter  "årets första julklapp" vilket oftast bestod utav en skokartong i julpapper med lite godis som vi i all hast sprungit över och köpt på Östermalmshallen. Det var goda tider och fina minnen!
Emil. Jossan. Varför slutade ni tro på Tomten? Vi som hade det så kul!