Jag lever i en vardag jag klarar av. Jag mår helt okej. Varken bättre eller sämre. Vissa stunder känns allt lite bättre, men jag saknar mig själv. Andra stunder känns allt bara rakt åt helvete, och då kan jag gråta och trösta mig med att, jaa.. vadå? Att du inte förtjänar mig och att du är ett svin. Att du inte har kraft nog att våga prata. Att du är så feg att du inte vågar svara. Att du egentligen bara är en jävla idiot som jag inte ska bry mig om. För det är så det borde vara.
För såna är reglerna, och jag kan dom utantill. Men dom funkar inte!!

Jag klarar mig bra, men jag är aldrig så lycklig längre.