We will rock you!

Igår kväll bilade jag och mamma isgatan in till Linköping för att äntligen få se vår kära Peter Johansson med band och gästartister i Champions of rock och där var det minsann ingen som blev besviken! Vilken pipa!!! Och vilken charm! Det var ruggigt bra och både Jenna Lee-James och Jessica Andersson imponerade.
Innan själva konserten började fick jag tag i en skiva med Champions of rock som fick gå några varv i bilen på vägen hem till Finspång igen.
Jag är hur som helst genomnöjd med alla insatser och det var ett bra drag och fina människor där! WONDERFUL!
Nu ser jag fram emot Peter och MAtildas julkonsert...

Tyson.

Jag börjar allt mer försäkra mig själv om att min katt är allt igenom ond. Varje morgon väcker han mig vid åtta och oftast går jag och mitt samvete snällt upp och fyller på hans matskål, men tror ni att han äter då? Nej!
För nu har han kommit på att jag inte kan somna om när jag väl tar mig upp, så han kryper med ett hånflin själv ner i sängen och sträcker ut sig bäst han kan. Förmodligen tycker han att sängen är för liten för oss båda. Han ska minsann få bita i det sura äpplet när jag flyttar hit min dubbelsäng. Och tills dess antar jag att jag får skapa ett ändå relativt rättvist sovschema för oss båda. Men till min fördel såklart.
 


E,

Love of my life, you've hurt me
You've broken my heart and now you leave me
Love of my life, can't you see
Bring it back, bring it back
Don't take it away from me
Because you don't know what it means to me

Love of my life, don't leave me
You taken my love you now desert me
Love of my life can't you see
Bring it back, bring it back
Don't take it away from me
Because you don't know what it means to me

You will remember when this is flown over
And everything's all by the way
When I grow older I will be there at your side
To remind you how I still love you

I still love you

Back, hurry back
Please bring it back home to me
Because you don't know what it means to me
Love of my life
Love of my life

Muntert

Jag lever i en vardag jag klarar av. Jag mår helt okej. Varken bättre eller sämre. Vissa stunder känns allt lite bättre, men jag saknar mig själv. Andra stunder känns allt bara rakt åt helvete, och då kan jag gråta och trösta mig med att, jaa.. vadå? Att du inte förtjänar mig och att du är ett svin. Att du inte har kraft nog att våga prata. Att du är så feg att du inte vågar svara. Att du egentligen bara är en jävla idiot som jag inte ska bry mig om. För det är så det borde vara.
För såna är reglerna, och jag kan dom utantill. Men dom funkar inte!!

Jag klarar mig bra, men jag är aldrig så lycklig längre.

Back to Australia

Imorgon åker Malin, min vän i livet, iväg igen och lämnar Finspång och alla oss bakom sig för att ännu en gång berika Australien med sin närvaro. Den här gången tar hon Vicke med sig också. Det är värst vad alla flyr! Är Finspång så illa?
Här händer inte mycket och många känner redan varandra innan man skakat hand. Jag kan väl hålla med om att Finspång inte var är den bästa av hålor här i Sverige, men jag tycker att det är överdrivet många som flyr. Vi har ju ändå världens bästa människor här! Jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna hitta så fina vänner någon annanstans. Men nu är det som det är och imorgon måste jag tvingas ta adjö igen av min bästa vän för ett halvår framöver - igen!
Vi har utan att överdriva setts minst 4 gånger varje vecka sen hon dök upp på Idas och min 20års fest i maj, och nu dom senaste veckorna har det varit ännu mer.
Det kommer bli tomt.


RSS 2.0