allatidersjenny

Svårt att svara ett hundraprocentigt ja där, men samtidigt förtjänar frågan inte ett rätt och slätt nej. Jag skulle nog säga att dom tillhör eliten åtminstone, även om nog många säger emot mig. Jag vet att jag har Rille på min sida så det känns bra. Att det inte är så många som hört talas om dom är ju egentligen inte heller så konstigt med tanke på att dom är ett litet litet, och nedlagt(?) band från Vara. Jag tycker att alla borde lyssna allafall lite på dom. Dom svänger! Riktig snopprock att glädjas åt. Woho! Jag råkade hitta deras skiva mitt i en hög med glömda skivor precis innan jag skulle ta mig en dusch, så jag tänkte att det vore rätt trevligt att sjunga med och bli på tippelitopptopp humör - det funka! Mer än att ha rotat bland gamla skivor har jag faktiskt tillbringat en stund av dagen på Viberga med mammi och lillebror. Vi hittade två paket till Astrid, eftersom jag ska ut dit imorgon tillsammans med Horst. Det är superkul att köpa bebiskläder!! :) Kvällen ägnades vi åt grillning med familj + Christian, Andreas och lillebrors Malin, sen kom även min Malin och gjorde sällskap. Vi tog en tur till Sanna, körde lite wii fit och otroligt nog hade jag gått ner 4,4 kg sen jag sist körde det. Något säger mig att den här veckans filätande i brist på att kunna äta någon annan mat kan ha spelat en stor roll i det hela, men det låtsas jag inte om och tar åt mig äran och antar att jag har varit duktig? Malin fastnade också för det där nedrans spelet, så nu blir det säkert fler besök! Imorgon kommer äntligen Emilen hem också, och trots att det bara har varit två  nätter så längtar jag efter honom.

Helt plötsligt slog det mig. Tänk om våran kung och drottning skulle skilja sig, vad händer då liksom? Sure, dom måste väl ha rätt att skilja sig som alla andra, men.. vad knasigt det skulle bli!? Och varför den frågan dök upp lite oväntat vet jag inte, men så är det.

Nu ska jag fortsätta mitt filosoferande i sängen och slumra in. Natti natti!

Pheuw! Första veckan på jobbet avklarat och det är helt otroligt hur mycket det faktiskt tar på krafterna att ta hand om barn under en hel dag, då kan ni räkna ut hur ont i huvudet man har efter en hel vecka. Den som säger att det bara är en lek att vara dagisfröken kan slänga sig i väggen med huvudet före! Det är skönt med helg, och hur jobbigt det än är att Emilen åker bort en hel helg så valde han åtminstone rätt helg för att vara borta. Det ska nästan bli lite skönt att bara få sova ut, se på filmer som inte skrämmer livet ur mig och ha det tyst omkring mig. Om det inte blir alltför fint väder kan jag tänka mig att stänga mig inne på rummet och ligga där till söndag då jag ska ut och hälsa på Jenny, Tisan och Astrid :)
Lowe är ute och tar mormor på en promenad, Lillebror fiskar fisk och resten är på väg hem från Skåne nu så jag har det ganska skönt här hemma. Dock längtar jag en del efter familjen också, så det ska bli skönt att få hem dom också - samt slippa laga mat, städa och underhålla Doggy.
Idag är det MUSE som gäller.

En mysig bild på pappa som faster Titti har tagit får representera dagen :)




Åka-bort-ångesten är jobbigare än man kan tänka sig. Trots att det inte är jag som åker bort den här gången så ligger det en jobbig känsla i det.

Oh vilket mysigt sätt att vakna! Jenny ringde precis från BB och berättade att nu finns det en liten Astrid till i världen att tycka om och mysa med. Jenny och Mattias har fått sin bebis! Det hjälpte kanske att skriva om det här på bloggen. Kan det kanske vara så att Gud är en av mina trogna läsare? Nja, kanske inte, men oboy vad mysigt med en liten bebis ute i Valstorp. Uppe i varv till tusen, glad till en miljon och en aning kramsugen också. Jag kommer ihåg när Jenny berättade att hon hade en liten bebis i magen, och vilken chock jag fick! Det var på Malins födelsedag och jag hade en Linnea liggandes bredvid mig och en Louise och Emilia klättrandes högt och lågt på mig. Det känns inte som det var så länge sen, men uppenbarligen var det ju ett bra tag sen. Jag fick precis ett MMS av morfar Horst, och jag kan lova att Astrid är en riktigt söt unge :)! Grattis Jenny och Tisan!

Snart kommer Emil hit också, då får jag krama av mig lite. För er som inte visste så är han världens bästa :) <3

En uppdatering senare kan komma att ske.

Nu var det avklarat! Den första av Oss är förlovad och lycklig. Grattis Ida och Martin :)! Vi har haft många diskussioner om hur totalt ofantligt korkat (enligt Oss då) det är att förlova sig tidigt, men tre år är inte så tidigt och känner man att det är helt kanon och allt är rätt så finns det väl ingen anledning till att låta bli? Speciellt inte p.g.a. våra åsikter som har vuxit med åren då vi vant oss vi dom och faktiskt sett många på nära håll som misslyckats. Jag tycker fortfarande att det är korkat att förlova sig efter tre veckor, det gör jag verkligen. Hur negativ jag än har låtit och varit mot alla dessa ringar så är jag glad för deras skull. Nu längtar jag massor efter ett samtal från en viss Jenny som kan säga att hon fått en bebis och berätta om det är en Astrid eller en Tommy! Det är mindre än 2 veckor kvar nu och jag är helspänd. Stor som ett hus är hon också, med en hur fin mage som helst.

Ikväll har Roosarna, minus sönerna, varit här och ätit mat, diskuterat musik och haft djupa filosoferingar om logik och vart allt egentligen började. Jag har trivts och jag tycker om dom människorna. Dom är bra! Malin gjorde oss också sällskap men skulle upp och jobba vid nio så hon försvann med vinden för några timmar sen. Hon deltog också i våran pratstund och vi kom in en bit på vår Polenresa och besöken i både Auschwitz och Birkenau. Det känns fortfarande lite skrämmande att ha varit på en så stor avrättningsplats och stirrat rätt ut över så ofantligt stora ytor där ännu fler människor fick trängas. Jag har sagt det säkert tusen gånger förr men det som verkligen berörde mig mest var inte alla stirrande fotografin längs hela korridorer av människor som tvingats dit och förstörts på alla möjliga tänkbara sätt, det var inte gaskammaren som var prydd av minnesblommor och det var inte alla skotthål i stora plakat som människor radats upp emot. Det var inte sängarna som bestod av några plankor, inte toaletterna som bara var några hål, det var inte ens alla glasmontrar där det låg glasögon, proteser, väskor och till och med människohår. Det värsta var att gå upp i trappuppgångarna, gångar som såg ut som vilken trappuppgång som helst till att börja med, och känna hur trappstegen försvann. Hur skorna sjönk ner i stora gropar efter slitna fötter som släpats upp och ner i trapporna. Det vart på något sätt mer verkligt då, för inte fasen är trappstegen i trapphus nergånga nu. Det var en känsla som jag aldrig kommer glömma, och som aldrig kommer kunna förklaras i ord. Man måste känna det själv.


Dom här glasögonen var dom som hittades vid fritagningen av Auschwitz, och ett x antal tusen hade redan gjorts av med.

Det blev mycket text av en annars ganska lugn dag. Det är ju frivilligt att läsa och har ni kommit så här långt så antar jag att ni valde att läsa det. Natten är en bra tidpunkt att skriva av sig till, och Melissa Horn gör ett jättebra jobb som orkar sjunga samma låtar om och om igen i stereon.

Men hur länge ska egentligen solen vara på semester?

idag har Malin gjort mig sällskap inne i Norrköping och slösat pengar på allt möjligt - nödvändigt och onödigt! Jag är lite smått nöjd över att ha lyckats köpa 2 par jeans, en skjorta, en tröja och 2 skivor för mindre än en femhundring. Melissa Horns album var det tänkt att jag skulle ta mig igenom så fort jag klarar av att släppa ovannämnda sången. Sen en samling av Nordmans bästa är något jag faktiskt hurrar för, även om jag vet att inte allt för många andra är så förtjusta i karlarna så gillar jag Håkan och hans röst!
Happ, så åker Sannesötnos bort i tre veckor också. Att bli pepparkaka i Alanya är tydligen populärt hos den där bönan. Dessutom, appropå ingenting och allting, så höll Emil på att meja ner en hel ankfamilj (minus ankpappa då) igår inne i stan. Dock är det faktiskt helt rätt att lägga all skuld på djuren då mamman och dom fem luddiga små ungarna trippade över vägen utan att se sig för och bara dök upp från gräset som om dom inte funnits innan. Till allas glädje kan jag berätta att alla ankor och även vi kom helskinnade där ifrån.

Glöm inte lyssna nu!

Ett litet inlägg av tristess kan tyckas, och till en del är det nog sant. Jag sitter här i blåsoffan och vilar magen för att slippa illamåendet, trots knaprandet av tabletter. Jag antar att det är dags att stressa ner nu. Tre veckor kvar till Emil och jag bilar ner till västkusten och farmors lilla stuga i Slävvik, och förhoppningsvis hittar jag något slags lugn där som ligger i ett par veckor allafall. Min kära kusinvitamin skrev en liten kludd i inlägget nedanför och tipsade mig om en sova-hela-natten-skiva, och om det funkar så mår nog min mage bättre så småningom också :)
Mitt finaste sällskap för tillfället är Pocahontas, och resen av sällskapet består av en familj på nedervåningen och ett par lite för hårda kuddar. Inte för att jag klagar! Jag tycker förövrigt att John Smith är en riktig liten fjant. En charmknutte som inte vågar visa sig skadad/rädd/ledsen/sårad för att han är rädd att förlora sin manlighet. Fegis!  "Jag har klarat mig ur värre knipor än den här... Inte för att jag kan komma på någon nu men" - dåligt John, dåligt!
Slut klaga, nu ska jag gå och njuta av en enligt mig välförtjänt dusch!

I natt blev det inte mycket sömn. Klockan stod på 04.11 när jag gav upp att försöka somna om och gick ut för att lägga mig i soffan istället för att se på en film och försöka slappna av. Gårdagen bjöd på en jobbigt äcklig skräckfilm och den har satt sig lite i mitt psyke. The haunting in Connecticut eller något väldigt liknande hette den och den naglade sig fast i både skelett och hud. Jag har funderat många gånger på varför jag ens väljer att titta på såna filmer när jag vet att jag tycker det är jobbigt efteråt. Nästan lika många gånger har jag kommit fram till att det är spännande nog för att vara värt det. Just den här filmen tyckte jag var lite extra jobbig för att den ska vara "based on a true story", men när filmen sätter i gång står det "This is the real story". Ikväll hade herrn tydligen någon ny film på G som förmodligen kommer bli den som slutligen får stopp på mitt hjärta.
En liten uppdatering på sjukfronten också. Både mamma och Emils mamma tror att det är magkatarr som har flyttat in i kroppen på mig, så nu får jag äta tabletter och be till någon om att det ska bli bra, för att må illa efter varje måltid och ibland några små infall då och då är fan inte det roligaste. Det var gott att åtminstone kunna trycka i sig lite mat igår, vi får se hur det slutar idag.

Här skulle jag egentligen vilja skriva in en text, men eftersom jag är lite blyg med såna saker på så här offentliga ställen låter jag bli och sparar den, gömd.
upside down.